Min ”mentor” och kompis Lars ”Sillen” Hesselgren avled den 9 maj 2024, 90 år, efter en tids sjukdom i Alzheimers. Litet ”ödets ironi” eftersom det var Kristi Himmelfärdsdag och Folknykterhetens dag. Hur många sådana dagar marscherade vi inte med Sala Blåsorkester, som han då ledde, för att sedan åka hem till Västerås för middag och ett glas.

Lars började som 14-åring på I 4 i Gävle, där han växte upp med bl a Gunnar Wennberg, Sölve Kingstedt och Kurt Järnberg.

Lars hamnade så småningom på F 16 i Uppsala och slutligen på F 1 i Västerås, som kom att ledas av en skicklig trumpetare – Allan Weiberg.

Under tiden i Västerås gick han på ”Ackis” samtidigt som Bengt Öslöf – dom samåkte till Stockholm. Lars hade en lärare vid namn Allan Olsson, som gillade falukorv och ett glas.

Jag blev så småningom musikfurir och fick då eget furir-rum där Lars redan hade ett rum. Här bodde också fältflygare, navigatörer, tekniker mm. Det var då Lars och jag började umgås på allvar.

Lars och jag, tillsammans med våra respektive – Solveig och Birgitta – kom att umgås livet ut i musiksammanhang, på privat- och musikresor, trots att han inte gillade klarinett, som jag spelade. Hans passion var att spela sextett, där han fick glänsa med sitt kornettspel. Han kunde sträcka sig till oktett där det var två klarinetter (en för mycket).

Det smärtar att se en ”kompis” drabbas av en sjukdom som denna. Jag och Birgitta minns dig dock från din friska och aktiva sida.

Kjell Österlund

Lars Hesselgren var en sådan människa som man bara älskade att umgås med. En militärmusikant av den allra finaste sorten.

Kommer så väl ihåg åren I Västerås på F1 musikkår då vi där samlades ett gäng musikanter från olika musikkårer som dragits in i samband med en av dessa som många tyckte onödiga omorganisationer.

Lasse kom från Hälsingeregementets musikkår som fått fram så många oerhört skickliga blåsmusikanter och Lasse var inget undantag. En oerhört lyhörd trumpetare och esskornettist som man bara älskade att få spela tillsammans med.

Du Lasse! Vad svårt och tomt det nu känns när även du har dragit vidare till en plats som vi som är kvar inte ens kan gissa var eller om den finns. MEN vi kan hoppas att vi får återse med lurarna beredda att spela någon av de marscher som du älskade att briljera i.

Tack för allt du givit och att jag haft förmånen att vara din vän.

Nils-Åke Nilsson